Ragnar Nilssons berättelser och minnen om Tåsjöbygden från förr

Sammanställning av inlägg på Facebook i gruppen ”Tåsjö förr och nu”

(Utgåva 1)

Nedanstående skrift har Ragnar stält till mitt förfogande. Jag tycker att hans minnen och berättelser är ett värdefullt inlägg i beskrivningen av både hans och mina upplevelser i vår gemensamma födelsebygd Kyrktåsjö.

Tack Ragnar för att jag fått möjligheten all lägga ut detta på en av mina siter.

2020-08-26

Rolf Blom

------------------------------------------------------------------------------------------------------

1. Inledning

Alla har vi våra minnen från förr och som ofta inte framförs på ett sätt som bevarar lite av dem för framtida generationers behov. Min generation står på tur och det är på tiden att vi berättar om dessa innan vi går i graven. Om det är ett bra sätt att utnyttja Facebook för detta vet jag inte men det ger mig ro i alla fall att jag gjort mitt härvidlag.

Det kommer att handla om: Inledning, Tåsjönamnets uppkomst, Infrastrukturen, Sjöregleringen, Idrotten och Diverse om till exempel nöjen i byn, infrastrukturen, mm.

2. Namnet Tåsjö, ursprung

Jag har en beskrivning på namnets uppkomst som jag inte vet var jag fått det ifrån, men det är trovärdigt.

För säkerhets skull har jag tittat i Gamla Tåsjö om detta:

·         Redan på 1500-talet finns namnet Tåsiötresk, därefter namnet Tågsjön.

·         Modin nämner om en sägen om en jätte som hette TÅ men han avfärdar det som en sägen.

Min beskrivning av namnets uppkomst är följande:

3. Infrastrukturen

Jag gör nu en uppräkning av det som fanns i byn Kyrktåsjö med omnejd förr i tiden utan krav på någon ordningsföljd:

2 st mataffärer båda med bensinmack, skoaffär, frisör, apotek, konditori o bageri, biograf, föreningshus, kiosk, ålderdomshem, folkskola med barnbespisningen där långväga barn bodde över, gästgiveri (Wikströms hus vid barnbespisningen), kommunalkontoret för Tåsjö kommun, postkontor, smidesverkstad, landsfiskal, barnmorska, distriktssköterska, snickerifabrik, Bergcafèet, taxiföretag, kyrka, Betania, fotbollsplan och Frejstugan på Bergets topp.

I östra Tåsjö fanns affär, post, folkskola, telegrafstn, taxiföretag, dansstället Stubbsnurran.

I Brattbäcken fanns mataffär, folkskola, 2 st taxiföretag, missionshus, dansbanan Strandpaviljongen och fotbollsplan.

Tåsjö socken blev så småningom Tåsjö kommun. Sträckte sig till och med Hoting. Nästa kommuner söderut inom Ångermanland var Bodum, Fjällsjö, Ramsele kommuner, m fl. Första kommunsammanslagningen hette Fjällsjö kommun där vi då kom att ingå. Nästa blev nuvarande Strömsunds kommun vilket även innebar att vi tillhör Jämtlands län.

Om man tittar på en fastighetskartan ser man följande:

Alla hemmansägares skiften har 2 linjer; skiljelinjen mellan åker o hemskog samt linjen mellan hemskog o utskog. Den linjen heter Baslinjen. Varje skogsägare var där skyldig att på sin del att bygga hage. Så uppstod det vi då kallade Bashagen (bashäägan). Ovanför bashagen byggdes fäbodarna, en del direkt vid hagen och benämndes Basarbodarna. De flesta byggdes på de naturliga gräsvallar som fanns. Våra fäbodar låg ytterligare 1 km norr om bashagen och heter Bergbodarna. Fjällsiktsvägen passerar Bergbodarna. Då det begav sig fanns där Sandins-, Salmans-, Olleeriks-, Nilssons-, Strömstedts-, Johannesblomsbodarna där.

Kreaturen (kor, får o getter) kunde alltså pga bashagen inte komma ned till byn. Den dominanta kon fick en skälla runt halsen och hon ledde troget hem sina kor till den egna fäboden på kvällen. Fäbodlivet började ca sista halvan Maj då vårbetet i den egna hemmahagen tagit slut. Ladugårdarna behövde också torkas ut och lagas över sommaren. Då vårbruket (våranna) var slut brukade även hästarna släppas norr om bashagen. Varje häst försågs med hästskälla så att hästgetaren kunde höra var hästflocken befann sig. Man lät även bygga en liten stuga till honom, den sk Hästgetarkojan som fortfarande finns kvar. Två namn som kom att tjänstgöra som hästgetare kan jag: samen Olle Klementsson och bybon Ivan Sandström.

3.1 Om vägarna i byn

Den äldsta vägen är Granbergsvägen. Den leder som bekant till Granberget och Kronparken, Norrbygden är ett annat namn på samma ställe. Det fanns ca 4 torp där. Kronotorparna i Norrbygden arbetade åt kronan/staten på dess skogar. Dessa skogar låg norr om linjen på fastighetskartan mellan vår utskogslinje och Granberget. De hade fast arbete ständigt. Denna väg kom till sannolikt i slutet av 1800-talet men det är okänt för mig. Syftet med vägen var sannolikt att kronan då kunde frakt ned sitt timmer på ett enklare sätt. Det blev således den första skogsbilvägen.

Nästa väg som byggdes var Serpentinvägen upp till Tåsjöbergets högsta topp. Den byggdes under depressionen i början av 1930-talet som beredskapsarbete. På bergets topp fanns ett brandtorn med telefon för brandbevakning. Telefonlinjen gick i en rak linje från Kyrktåsjö centrum till tornet. Då denna linje kom till vet jag inte men sannolikt efter vägens färdigställande. Syftet med vägen kan man fundera över. Jag tror mest på att forsla timmer nedför det branta berget var svårt; man tvingades välta ned timret i brantaste delen. Därav alla sk vältor. Med vägen kunde man på normalt sätt köra timret som vanligt med häst hela vägen. Dvs vägen var en viktig del av samhällsekonomin. Eller hade det med fäbodlivet eller med brandtornet att göra?

Nästa väg som byggdes var nya Granbergsvägen som börjar vid Hjelms och ansluter till gamla Granbergsvägen ungefär där Fjällsiktsvägen börjar. Den byggdes under första halvan av 1950-talet. Något år efter att vägen var klar och efter en lång regnsommar, inträffade ett ras av vägbanan. Ovanför Sandins ligger en ravin som kallas för Kvarndalen (kvärndarn). Vid vägbygget fyllde man bara på med åtskilliga m3 grus ovan en trumma. Detta höll inte och allt grus, sten och klippor rasade ända ned till byn på åkern nedanför. Det lagades naturligtvis men hur vet jag inte. Stället ligger precis där första brantaste delen av vägen slutar. Då raset pågick trodde nog många att det var en jordbävning.

3.2 Om skolorna i Tåsjödalen

I nästan varje by runt hela sjön fanns det folkskolor (sk B-skolor med dubbla klasser) fram till ca 1953 då nya skolan i Kyrktåsjö togs i besittning. Därefter började man köra skolskjutsar och skolnedläggelsen började.

Vår gamskola låg snett bakom Kommunalkontoret. Där ligger idag den utökade kyrkogården. Byggnaden var en vinkelbyggnad med en vindsvåning med ett klassrum för 7.an och en lärarbostad åt en lärare. Samlingssalen var klass 5-6 klassrum där man samlades varje morgon för morronbön. Toalettbestyren ordnades med torrdass i en avlång förrådsbyggnad i skogen intill. Skollunchen intogs i det som kallades för Barnbespisningen som även inhyste långväga barn som till exempel från Granberget och Norrbygden. Barnbespisningen låg nedanför nuvarande Tåsjögården. Där bor idag Hopstadius.

På den tiden fanns det väldigt många barn i Tåsjödalen. Vi känner alla till att kriget bidrog till detta.

Varje höst ordnades det friidrottstävlingar mellan skolorna; alltid i Kyrktåsjö på fotbollsplanen. Vi tävlade i kast med liten boll, slungboll, 60m sprint, längdhopp, mm. På vintrarna var det tävlingar i längdlöpning på skidor mellan skolarna men där varierade platsen.

Då sommarlovet började vidtog läsning för konfirmationen för alla barn i Tåsjödalen. Den genomfördes i Kyrkan. De transporterade sig på cykel. Det var ett rent skådespel på den tiden då alla konfirmander passerade där jag bodde 2 km väster om kyrkan. Det var ett led som höll på säkert i en halvtimmes tid. Likadant efteråt fast åt andra hållet. Förmodligen var det likadant från andra hållet med barn från Lövvik och östra Tåsjö.

Då nya skolan togs i besittning blev det en del nymodigheter. Lövviksskolan lades ned och skolskjutsarna började. Samma hände med Brattbäcksskolan. En nymodighet var att engelska kom på schemat samt klassens roliga timme på fredagar. Jag måste berätta om då Bengt-Göran och jag hade den uppgiften. Vi skrev på svarta tavlan ”Elsa i Paris”. Sen kallade vi fram Birgitta Johansson fram till tavlan och bad henne att läsa meningen baklänges. Läraren Westman ingrep resolut den tråkmånsen och avslutade vårt uppdrag genast. Nästa år i 6.an fick vi en ny lärare (Göte Nilsson, skåning och en mycket bra lärare) då Westman hade flyttat till USA.

4. Sjöregleringen

Älvarna byggdes ut i en rasande fart efter kriget föa skapa elkraft i landet. Tåsjön blev en regleringsdamm för kraftverket längre söderut i Faxälven. Byggandet var färdigt ca 1948. Vattenytans höjning blev över 4 m. Det framgår av dagens fastighetskarta var den ursprungliga stranden låg. I mitt lokalområde förstördes en helt underbar och lång sandstrand. Likadant var det på många flera ställen. Man höll sjön nästan tom under lång tid, dels för att kunna hämta sand med lastbilar och göra ”sandstränder” för bad där det behövdes som ersättning för alla förstörda badstränder. Vår nya badstrand var helt värdelös och låg i en vik som tidigare varit en tjärn; Hundtjärnen. Jag tror att ingen någonsin badade där

Minns en särskild händelse som kunde blivit min död då jag var 6 år. Sjön var i stort sett tom på vatten. Jag och min kompis Ulf Persson vandrade ut i den tömda sjön på dess lerbotten. Vi fastnade naturligtvis några hundra meter ut. Ulfs modiga far Gustav Persson tog sig ut till oss där vi satt fast och räddade oss. Måtte han vara lycklig i sin himmel!

Alla hemmansägare fick under lång tid ersättning för den förlorade marken fram till början av 1960-talet.

I slutet av 1950-talet byggdes ett kraftverk i Korselbränna NV om Norråker. Efter realexamen 1959 blev jag erbjuden att studera till maskinskötare i detta kraftverk. Eftersom jag ungefär samtidigt kommit in vid Flygvapnet som fältflygare och klarade utbildningen så blev det inte så. Men en bra och trevlig reträttplats hade det varit att leva kvar i min hembygd med det arbetet, om jag inte hade klarat flygutbildningen.

5. Idrotten och tävlingar av olika slag som genomfördes i byn

5.1 Om Idrott och tävlingar

Jag börjar med en uppräkning: bandy, fotboll, backhoppning, störtlopp och slalom, backtävling med bil på serpentinvägen inom ramen för Midnattssols-rallyt, fältskjutning med gevär. Längdlöpning på skidor förekom mig veterligt inte i vår by.

Först vill jag säga att jag inte tror att det förekom särskilt mycket idrott före 1940-talet. Det var säkert generationen födda på 1920- och 1930-talet som på allvar startade all idrotten i byn efter kriget 1945. Dessförinnan var det nog bara jordbruksarbete, grovarbete och vila som gällde. Men jag kan ha fel. (Av en urkund framgår dock att idrottsföreningen Frej startades 1932.)

Vi hade ett bandylag före 1950-talet. Man skottade upp en bandybana nedanför Alexis Eriksson på sjön nedanför. (Nu bor Bengt-Göran Galin i samma hus.) Jag kan inget mer om det.

Backhoppning var populärt en kort period och tog nog slut då 1950-talet började. Hoppbacken låg ovanför Hembygdsgården, 200 m väster om Egon Ströms hus upp mot skogen. Backen syns faktiskt på ingressbilden för Tåsjö förr och nu: Mellan andra och tredje raden av skog kan man skönja den perfekt rundade underbacken. Överbacken låg ovanför skogsbrynet och vilka farter som helst kunde väljas. Hopplängderna var knappast över 50 m; siffran 35 m finns i mitt huvud och var nog vanligast. Vanligt var också fall. Hoppstilen var med vevande armar. Man hade riktiga hopparskidor som man kunde köpa genom idrottsföreningen. De var breda, tunga och med 3 ränder under. Vi hade främst en hoppare som utmärkte sig nämligen Valle Nilsson. Han lär också ha varit nere i Sollefteå för att ev prova 80-meters backen där men han avstod. En annan hoppare som jag minns var Stig Jansson. Men det var flera som höll på med detta.

Jag själv och mina kompisar byggde backhoppor lite här och var och hoppade med vanliga skidor. Bl a bakom nyskolan hade vi en brant backe i vilken vi hoppade på många raster.

Störtlopp blev nog det som avlöste backhoppningen. Det gick från utsiktstornet/brandtornet längs telefonlinjen ned till Bergcafèet, sedan längs serpentinvägen ned till en välta ovanför Birger Näsströms där målet var vid biografen. Tid ca 3 min; man hade skakiga ben på slutet i brantaste delen. Så var det till 1952.

Sedan hände något som gjorde att även slalomåkning började utövas i byn. Leif Wikner hade varit i Österrike och lärt sig slalomåkning/utförsåkning. Han hade riktiga grejor, pjäxor, skidor och bindningar. Och han åkte ju på ett nytt sätt som vi yngre aldrig tidigare hade sett. Men vi bara härmade honom åkandes på våra vanliga skidor utan låg fästpunkt. Men raskt skaffades riktiga slalom-grejor på sportaffären i Hoting. Vi var nog ett tiotal som kom igång med detta tack vare Leif. Kommande sommarhalvår röjdes en slalombacke på Hagströms vältan mitt ovanför själva kyrkbyn ned till Fredrik Jonssons hus. Även belysning tillkom med tiden. Denna slalombacke blev också den nya nedfarten för de årliga störtloppstävlingarna. Dessa störtloppstävlingar var en stor publikfavorit. Kanske var det alla vådliga vurpor som var del av dragplåstret, vad vet jag. Något år senare röjde vi en ny nedfart på sista delen av backen förbi Gustav Sandström hus och ned till skolplanen. Vanlig tid på dessa störtlopp var strax under 2 min. En ännu svårare nedfart att klara med orkeslösa ben som det alltid blir i störtlopp; även för eliten idag.

Något måste sägas om våra slalombindningar på denna tid: stålbyglar framtill för skon och sen band man fast hälen med 2 m långa läderremmar. Konstigt nog bröt ingen av oss ben/knän mig veterligt. Leif hade åtminstone säkerhetsbindning framtill på skon men inte vi andra.

Då tiden gick blev vi allt bättre på slalom och Frej skickade iväg oss på flera tävlingar i distriktet några år. Sven-Ivar Henriksson vann ett DM med mig som tvåa år 1955. Flera år fick Frej i uppgift av distriktet att ordna slalomtävlingar. Så till exempel har både Bengt-Erik Gran deltagit det året då han missade att vinna VM genom att ramla före sista porten då han ledde tävlingen, (han hade landslagets gula jacka på sig kommer jag ihåg) liksom hans äldre bror Tore Gran. Även sedermera landslags åkaren Rollèn från Åre deltog en gång som junior.

Då min generation började att lämna byn i slutet av 1950-talet ebbade även dessa sporter ut. Den nya slalombacken med lift från Fjällsikten var en turistsatsning under början av den modernare tiden från 1970-talet, vilket jag inte berör.

Varje helg på vintern bar det iväg upp till Frejstugan. .

5.2 Om Frejstugan

Uppe på bergets topp vid Serpentinvägen hade idrottsföreningen Frej byggt en stuga, avlång och stor med öppenspis i salen samt ett kök och ett sovrum. Den byggdes förmodligen strax efter kriget. Denna stuga är idag flyttad till i mitten på jaktskogen som jaktstuga. Men den ligger vid skidspåret från Fjällsikten och kan användas som raststuga vid behov.

I denna stuga har man haft mycket roligt. Kommer ihåg en del ungdomsdanser där sommartid. Bengt-Göran Galin, Jan Wikner och jag brukade ibland göra en övernattning där på vintern. Sen störtlopp ned dagen efter. Den äldre generationen, damer som herrar, brukade varje fet tisdag fara dit upp på kvällen och man dansade väl också kan jag tro.

Varje helg på vintern bar det iväg upp till Frejstugan. Man kunde ju åka i alla backar där men huvudsyftet var nog för de flesta störtloppsåkningen ned som avslutning på dagen.

Den hade betydelse vad jag förstår både vid alla officiella störtloppstävlingar samt vid Midnattssolsrallyts backtävling.

När denna stuga byggdes vet jag inte men det var före 1950-talet.

5.3 Om fotboll

Fotboll var en tidig idrottsverksamhet och var kanske orsaken till att idrottsföreningen Frej bildades. Den som ledde denna idrottsförening måste ha varit den nyttiga samhällsmedborgaren Klas Olofsson. Han var alltid framstående i det mesta inom samhället fram till sin död. Heders åt denne man. Förutom att vara ordförande i föreningen IF Frej var han dessutom dess tränare i fotboll.

Fotbollsplanen var en praktfull plats. Familjen Hagström upplät mark åt denna verksamhet. Fotbollsplanen omgärdades av ett imponerande och praktfullt staket; 2,5 m högt runt på 3 sidor utom på bergssidan. Där skapades en naturlig läktare vars like inte fanns någon annan stans. I hörnet längst upp på vänstra sidan mot berget gjordes en dansbana med en scen med tak. Det var före min medvetna tid som denna dansbana användes. (Men jag återkommer till byarnas alla dansbanor i ett annat sammanhang som kommer att handla om nöjen i trakten.) Staketet hade en imponerande ingång med dubbelportar omgärdade av två dubbla biljettorn på var sida om dubbelporten. Ovan detta fanns en pampig skylt ”Tåvallen”. Syftet med staketet var naturligtvis att få alla åskådare att betala för sig. Intresset för fotbollen var påtagligt på den tiden.

Träningarna på den tiden inför varje fotbollssäsong startade på våren i Föreningshuset. Man hade luckor för alla fönster på insidan. Klas ledde all träning där med de flesta teknikkrav; dämpa, nicka, passa, skjuta, etc. Mycket löpning runt i hallen blev det också. Jag själv blev med ca från 1952 varje år framåt. Träningarna under säsongen genomfördes under Klas ledning varje tisdag och torsdag. Oftast kom uppdelning på två lag ganska raskt.

Frejs färger var lika landslagets, dvs gul tröja och blåa byxor men med blåa revärer föa skilja sig från landslaget antar jag. På tröjan fanns Frejs märke monterat. Jag har ett sådant märka kvar och som jag monterade på min tröja då jag åkte störtlopp. Detta märka skulle jag vilja skänka till dagen Kyrktåsjö IF att monteras i en snygg ram och fästa i omklädningsrummet. Hör av dig den som kan fixa detta.

I seriefotbollen på min tid låg Frej oftast i division 6, ofta gick man ned till 5.an. Men raskt upp till 6.an igen. Så pendlade det ofta. Vi låg aldrig i div 7 som på den tiden var lägsta serien.

Det fanns ingen organiserad taktik i spelet. Det var alltid 2-3-5. Ibland undrar jag om tränaren hade varit av dagens kaliber med de taktikvariationer som förekommer, hur långt vi hade kunnat gå.

Backe och Junsele låg oftast i 4.an dit Frej aldrig nådde. Bästa lag i länet var Älgarna i Härnösand som oftast låg i div 2 och 3. Vi spelade alltid inom Ångermanlands seriesystem. Hoting som alltid var vår huvudmotståndare hade i stort sett samma spelstandard som vi. Det förekom ofta lokalderbyn oss emellan, ofta på tisdagskvällar med fulla läktare.

Lagets rekryteringsbas var medlemmar från östra Tåsjö, västra Tåsjö och från Brattbäcken. Snedrekrytering förekom, till exempel snodde Hoting vår skicklige vänsterytter Nisse Nordin, vilket blev ett avbräck.

Jag tänker nu räkna upp några spelare inom Frej som över tid var nyckelspelare. Centerhalven var lagets viktigaste spelare genom alla brytningar och framspelningar. I början hette han Harry Eriksson, sen Olle Mårtensson från östra Tåsjö. Centrar var ofta pojkarna Wikner som alla hade fotbollstalang. De hette Kjell Wikner, Leif Wikner. De var framför allt bra på att skjuta. Jag kommer fortfarande ihåg ett skott som Kjell sköt från långt utanför straffområdet i mål. Både Kjell och Leif sköt med utsidan av foten. Målvakterna var i tur och ordning Bosse Österberg, Sune Jönsson, glömt någon kanske och Jan Wikner. Men bäste spelaren alla kategorier var Einar Nilsson. Han var en målgörare av sällan skådat slag. Man sa om honom att hade han fått tillgång till Stockholmslagen hade han gladeligen varit en landslagsspelare. Sen hade vi åtminstone två spelare på helbacken som var med mesta tiden i Frejs lag. Det var Per-Walter Galin och Paul Lindberg. De kunde sin konst på helbacken.

I slutet på 1950-talet så sviktade rekryteringen till laget eftersom avfolkningen hade börjat. Då hävdade ystbyarna att de själva kunde bilda eget lag vilket de gjorde. Man skapade sin egen fotbollsplan där dansbanan Stubbsnurran hade legat. Därmed dog Frej ut och idrottsklubben försvann för gott. Tyvärr tog en klubb i Solna hand om namnet Frej. De spelar idag i division 1. Hur sen IFK Kyrktåsjö uppstod vet jag inget om annat än att Hagströms ville ha tillbaka marken där fotbollsplanen låg. Det lär ha initierat bildandet av den nya klubben IFK Kyrktåsjö. Jobbet med att leda denna nya klubb måste beundras mht den standard som råder på dess fotbollsplan idag. Bra jobbat!

Om jag vore tränare idag, jämfört med hur vi gjorde på min tid, skulle jag till 50% av all träningstid träna mitt lag i att kunna hålla bollen inom laget. Det ska man i princip kunna så länge man vill göra det.  Precis som Spaniens landslag alltid gör. 40 % av tiden skulle jag träna in en teknik för att övergå från bollhållning till anfall. Ett sådant exempel kan vara att spela fram på någon av yttrarna som sen gör inlägg eller annat som passar in i anfallet. Då man misslyckas med framspelning eller tappar bollen och sen då man får tag i den, skall den genast skickas bakåt och bollhållningen börjar om igen. Vad därutöver är inom träning är mindre viktigt jämfört med vad jag nyss sagt. Kan man inte grundteknik, som vi alltid på min tid prioriterade (nicka, dämpa, osv), så får den enskilde träna detta hemma själv på bästa sätt tillsammans med någon kamrat i laget som kan detta bättre. 10% av tiden skulle jag lägga på bollmottagning.

5.4 Om backtävlingarna med bil på Serpentinvägen

Ca 1954 började det kända Midnattssolsrallyt att utnyttja Serpentinvägen som ett specialmoment backtävling i rallyt. Det sades att denna backe var Skandinaviens största motorbacke. Några särskilda kompletteringar av vägen känner jag inte till att man gjorde förutom en asfalterad startplatta längst upp på första rakan uppe vid skogsbrynet. Oj vilket intresse det blev för denna tävling; tusentals med åskådare. I mitt minne var det alltid soligt väder vid denna tävling som återkom varje år; hur länge vet jag inte. Två händelser kommer jag ihåg: en folkvagn som tippade på sidan i andra kurvan men bilen tippade tillbaka och han kunde fortsätta direkt. En annan stod och höll bilen på kopplingen flera minuter i väntan på startsignal. Då han fick den och släppte kopplingen var kopplingen förbrukad/slut och han fick avbryta direkt.

5.5 Om fältskjutning med gevär, Mauser M/98

Generationerna före min hade fältskjutningar med gevär vid något tillfälle varje år under vintertid. Det tog nog slut redan för 1950-talet.  Det var åtskilliga skjutstationer i byns utkanter. En station kommer jag ihåg som användes: På Strömstedts gård vid grusgropskanten mot ön Varnäset där ca 6-8 tavlor stod uppställda, en för varje skytt. En annan där man sköt mot Risholmen med skjutning från ungefär där Barbro Modins stuga ligger. Hur många stationer som användes vet jag inte.

6. Diverse

6.1 Om hur man hälsade som barn

Då jag var barn skulle alla barn hälsa genom att ta av mössan och bocka och flickor niga, oavsett om man kände personen som man mötte eller inte. Det gjorde nog alla till 100%. Det gällde nog i hela landet. Det berättas till exempel om min svärfar uppväxt i Vendel, Uppland, att då han första gånger fick följa med sin far in till Uppsala, att han som vanligt hälsade på alla som han mötte på gatan på vedertaget sätt. Då hade hans far sagt att i stan behöver du inte hälsa.

6.2 Om utbildning efter utgången folkskola

Efter att man slutat folkskolan efter klass 7, fick barnen viss utbildning. Flickorna fick gå en skolköksutbildning, vilken genomfördes i Klas Wallins hus. Pojkarna fick gå en slöjdutbildning. Harald Blom visade sig ha talang härvidlag. Lite längre fram tillkom skogsskola, en utbildning som genomfördes i Prästgården samt svetskurser. Något ytterligare för flickorna känner jag inte till. Från klass 6 gick vissa över till realskolan i Hoting.

6.3 Om nöjen i Tåsjödalen

Nöjena var främst dans och idrott samt biografen. Det visades filmer på onsdag, lördag och söndag i vår pampiga biograf. En barnbiljett kostade 80 öre och vuxen priset tror jag var 2,25 kr. Prisutdelningar efter alla störtlopp hölls också i biografen. Ibland hölls även revyer och andra typer av framträdanden. Jag glömmer aldrig då det var en hypnotisör som visade sina konster. Han hämtade upp en person ur publiken som han först testade om denne var mottaglig för hypnos. Han stod bakom personen i testet och personen skulle falla bakåt om den var mottaglig. Han fick sen de som var mottagliga att göra vad som helst; kommer särskilt ihåg Erik Sollèn som drabbades och man höll ju på att skratta ihjäl sig. Erik Sollèn drabbades även en annan gång då Bosse Österberg tillsammans med en annan känd revykollega härjade om Eriks bravader. Han kunde till ex på fotbolls matcher som publik resa sig upp och sparka med benet i luften pga sin inlevelse i vad som pågick just då.

Dansen var dominerande i hela Tåsjödalen på den tiden. Ju längre bak i tiden man går desto tydligare är detta förhållande, inte minst förekom det i fäbodarna. Vinterdansbanor fanns det i flera byar runt sjön. På somrarna tillkom Stubbsnurran i Tåsjö östra by, i Brattbäcken fanns Strandpaviljongen, i Kyrktåsjö på Hembygdsgården, i Norråker på Parken.

Den norrländska metoden vid danser var att damerna stod eller satt på ena sidan av lokalen. På motsatta sidan stod herrarna. Det var herrarna som bjöd upp till dans. Näst sista dansen för kvällen blev det damernas tur att bjuda upp. Sista dansen var det herrarna som bjöd upp igen. Danserna pågick till kl ett på natten.

Mina två äldre systrar åkte så ofta det fanns tillfälle till det på alla danser. Man budade ihop flera till en taxi och åkte iväg. Oftast hade dom sytt nya fina klänningar. Oj som dom alltid berättade hur roligt det hade varit. Dansställena turades om att ha dansen olika veckor. Viktigt var det vilken orkester som spelade, det hade betydelse för intresset. Tror att det fanns dans i stort sett varje vecka året runt.

En gång då systrarna kom hem kl 2 på natten efter dansen, fick dom veta av mor att kon Saga nog hade kalvat och att de måste gå och kontrollera detta. Om de bytte om från dansklänning till lagårdskläderna vet jag inte men de fick i alla fall ta reda på en nyfödd kalv som låg i meborn bakom kon.

För min del finns inte mycket att berätta vad gäller dansen kring sjön.

6.4 Om affären i byn

Sedan alla konditorier försvann fanns en enda träffpunkt kvar för byborna och för hemvändande tidigare bybor. Mataffären blev faktiskt till ett nöje därför att man där kunde träffa på alla gamla goda vänner och bekanta, klasskamrater, etc. Det har ju under åren bytts ut innehavare flera gånger. Men idag är affären nedlagd och därmed är även sista nöjet borta i byn med omnejd.  Nu när man åker till Hoting för att handla finns ingen att prata med; det dyker aldrig upp någon man känner. Urbota sorgligt alltihop.

6.5 Om den gamla Postväskan

Före det fanns postkontor i byn så levererades all post med en Postväska som kom med kvällsbussen varje vardag. Den kastades ut ur bussen vid en viss familjs vägskäl. Hos oss var det vid familjen Isak Strömstedts vägskäl. Man fick då gå dit och hämta sin post och tidning. På morgonen återtog morgonbussen väskan som hängdes på en stolpe lättåtkomlig för bussföraren. Varifrån denna postväska fylldes vet jag inte men förmodligen i Hoting varifrån bussen utgick. Då vi fick postkontor till byn, ca 1950, försvann denna rutin och vi fick postfack istället vid postkontoret. En betydligt längre väg för att hämta posten.

6.6 Om när tandläkaren kom till kommunen

Ca 1952 kom det tandläkare till kommunen i Hoting. Dessförinnan var det vanligt att man drog ut tänderna hos provinsialläkare Brismark i Hoting med påföljd att bra många till slut fick löständer på den tiden.

Jag tror att det var skolan som ordnade tider åt alla skolbarn hos denna tandläkare som huserade i Västerhoting. Det är med viss fasa jag tänker på dessa tandläkarbesök. Kommer ihåg att jag ofta satt där och önskade att jag istället hade suttit hos frisören. På den tiden var det ju borrar som gick tämligen långsamt med åtföljande behov av bedövning. Det tog ju lång tid innan den släppte vilket också var en del av skräcken. Jag fick fyra av mina oxlar lagade och dessa lagningar håller än i denna dag efter 68 år och utan några som helst problem. Det måste ha varit en skicklig tandläkare som hette Mahlberg.

Då jag började flygvapnet i Ljungbyhed år 1960, hamnade man raskt hos deras tandläkare eftersom det var obligatoriskt. Där hade man den nya tryckluftsdrivna höghastighetsborren som då hade kommit. Sen dess har jag aldrig behövt ta bedövning, gudskelov!

6.7 Om Realskolan i Hoting

Måste säga något om denna realskola eftersom enhetsskolan avlöste realskolan en bit in på 1960-talet, dvs realskolan tillhör ”Förr”.

Man började realskolan efter klass 6 och man gick i 4 år. Inför examen genomfördes lands-gemensamma skrivningar i alla viktiga ämnen. Under själva examensdagen gjordes muntliga förhör i flera ämnen med sensorer närvarande. Blev man godkänd efter detta fick man ta på sig den gråa realskolemössan. Allt lika som vid Studentexamen förr.

Till realskolan kom elever från många olika byar, mest långväga var Gäddede eleverna. Alla fick hyra rum hos olika familjer i Hoting.

Jag fick börja realskolan konstigt nog eftersom jag var bondson och förväntades börja arbeta på fullt allvar som blivande bonde. Men tack vare min utmärkta lärare Göte Nilsson, som tyckte att jag borde gå realskolan, blev det annorlunda. På sista dagen för att kunna söka in, följde han mig hem på lunchrasten och han övertalade min far om nödvändigheten av att jag borde få börja. Min far, som hade stor respekt för myndighets personer, gick då med på att jag skulle få börja.

Samtidigt skulle prostens enda dotter också börja realskolan; jag tror att det var därför som det istället för att få bo i Hoting så ordnades det med daglig taxi transport för oss från Kyrktåsjö. Vi var 7 som drabbades av denna åkning. Nästa år inför andra klass vägrade jag att åka med i denna taxi och fick istället bli boende i Hoting till min stora glädje. Längre fram kunde man åka daglig buss till och från realskolan vilket minskade kostnaden påtagligt för denna skolgång. Så gjorde min yngre syster Sylvia.

Under hela 4 år sparade vi till en skolresa efter examen. 1 kr varje måndag av varje elev i klassen. I 3.e klass gjordes en revy som vi reste runt med och tjänade på detta sätt bra mycket pengar. Vi genomförde revyn först på själva realskolan som generalrepetition. Sedan i Hotings nya föreningshus, i Skansnäset och på biografen i Kyrktåsjö.

Det bästa numret i revyn vi hade som jag tyckte, var ”Utbildning i kulstötning”: en person (Jim Persson) utbildade en annan (Leif Gahlin) i hur man stöter en seniorkula. Rätt vad det är så tappar men ned kulan på golvet som med buller och bång rullar in bakom revyväggen. Man hämtar den men då är det ett nystan som ser precis likadant ut som seniorkulan gjorde. Utbildningen fortsätter och rätt vad det är så stöts kulan ut bland publiken. Stackars de som fick den på sig; ingen av dem svimmade vad jag kommer ihåg.

Vår resa gick sedan med tåg till Göteborg, sedan med buss resten av hela resan från/till Fredrikshavn. Resmålet var i södra Tyskland i Rydesheim. Många andra platser besökte vi också under resans gång. Bland annat såg vi många spår av kriget.

6.8  Om kyrkan och Julottorna förr, innan Tåsjö kyrka renoverades i mitten på 1950-talet

Den tid jag nu skriver om är då jag är under 8 år, dvs före 1950. På den tiden var alla människor i Tåsjödalen betydligt mer troende och religiösa än i dag. Det var på något sätt att det var obligatoriskt för alla att delta i julottan varje år. Kyrkan var fortfarande inte renoverad, dvs det fanns läktare på båda sidor upptill och ingångsportar på båda sidor om kyrkan. Den var alltid full varje julotta, dessutom torde bra många ha suttit hopträngda i bänkarna och bra många ha blivit ståendes. Inte ens en råtta hade kunnat komma in då det började.

Men det fascinerande var att på den tiden då inte många hade bil, åkte man till julottan med häst i åkskrinda med fackla från de byar som låg längs med Tåsjödalen, kanske ända från Norråker. Motsvarande från byarna österifrån. Sett från vår gård, bara 2 km väst om kyrkan, var det ett skådespel att se alla dessa hästskjutsar med facklor i morgonmörkret.

Var alla dessa hästar sedan ställdes under julottans gång, har jag ingen aning om. Den enda gång vi åkte med hästskrinda, ställdes hästen hos Birger Näsströms. Men det fanns 7 ladugårdar i själva kyrkbyn, måhända var det vad som utnyttjades åt de flesta hästarna. Det fanns inga bylador för detta ändamål som man kan se i andra kyrkbyar, till exempel vid Viksjö kyrka i Medelpad som jag alltid rastar vid då jag åker till och från Tåsjö.

Samma skådespel sedan julottan hade avslutats, fast åt andra hållet.

7. Avslutning

Detta är mitt sista inlägg i min serie om Tåsjö förr. Jag kommer nu att överlämna ett sammanställt dokument över mina inlägg om Tåsjö förr till mina barn och barnbarn.

Den som ev vill ha mina sammanställda inlägg i ett dokument, meddela mig på mejl  (ragnar.ni@telia.com) eller via Messenger.

På återhörande

Ragnar Nilsson

Uppsala

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Besök sedan 2020-08-30

logo creation